DREAMER
Startkapitalet.
Om mod, pengar och ett liv på egna villkorNu slutar
jag.
Pom Ahnborg hade gjort allt rätt. Jobbat hårt, byggt karriär, försörjt familj och sparat för framtiden. Men någonstans längs vägen började tryggheten kännas som motsatsen till frihet. En onsdag sade hon upp sig. Två dagar senare var hon ute.
Det var en onsdag. Pom Ahnborg gick in till sin chef och sade något som, åtminstone sett utifrån, inte riktigt passade henne: ”Nu slutar jag.” Inget nytt jobb väntade. Ingen färdig affärsplan låg hemma på köksbordet. Det fanns inget riskkapital och ingen tydlig plan för vad måndagen efter skulle innehålla. Två dagar senare gjorde hon sin sista arbetsdag.
Det märkliga var att när beslutet väl var taget försvann mycket av rädslan. ”När jag hade sovit på saken kändes det bara otroligt bra”, säger hon. ”Jag har ju varit en sådan trygghetsnarkoman. Att jag skulle göra en sån här grej är egentligen helt out of character.”
Fast ju längre vi pratar, desto mindre out of character låter det.
”Jag var alldeles för trött på kvällarna för att ens kunna ha något annat liv än mitt jobb.”
Pom fick sitt första barn som 18-åring, precis när hon skulle börja tredje ring. Hon löste det genom att ta med dottern till skolan. Hon gick upp före rusningstrafiken, ammade innan första lektionen och lät barnet sova i vagnen bredvid. ”Jag kom överens med lärarna om att hon kunde vara där om hon var tyst.” På nätterna sov Pom själv knappt alls. Ändå tog hon studenten.
Sedan följde musik och dans, jobb, omskolning, studier och nya roller. Under många år bar hon dessutom ett stort ekonomiskt ansvar hemma medan hennes dåvarande partner satsade på musiken.
”Jag vet min egen kapacitet”, säger hon, utan dramatik. Mer som när någon konstaterar hur mycket vikt hon klarar att lyfta. Kanske är det där man ska börja för att förstå onsdagen. Inte med uppsägningen, utan med alla gånger före den då Pom gjort något svårt och upptäckt att hon klarade det.
”Jag vet min egen kapacitet.”
De sista åren som anställd såg annorlunda ut. Pom arbetade på ett stort resebolag under en period när branschen befann sig i ett permanent stresstest. Pandemin slog undan efterfrågan, bränslepriser steg och prognoser som redan från början var svåra blev nästan absurda. Hennes uppgift var bland annat att försöka förstå vad som skulle hända härnäst: försäljning, makroekonomi, konkurrentpriser, distributionskanaler, media, kundbeteenden. Veckoprognoser, månadsprognoser, tre månader, sex månader.
Hon byggde egna system för att få data att flöda in och försökte koka ner allt till något som gick att använda. Det här var innan dagens AI-verktyg. ”Tidskrävande som fan.”
Arbetsdagarna var långa med möte efter möte och analys däremellan. Kvällarna fanns kvar rent tekniskt, men inte energin. ”Till slut tyckte jag inte att det var värt det. Jag var alldeles för trött på kvällarna för att ens kunna ha något annat liv än mitt jobb.”
Det är sällan som en människa vaknar en morgon och inser att hon befinner sig i fel liv. Det brukar gå långsammare än så. Ett möte, ett till, en deadline, en period som snart ska bli lugnare och sedan en till. Någonstans börjar frågan dyka upp: ska det vara så här?
För Pom började den frågan så småningom få en ekonomisk form. Hon hade alltid varit bra på att spara och haft olika konton för olika saker som resor, barnen och framtiden. När hon började använda Dreams upptäckte hon att hon gillade att göra målen mer konkreta. Pengarna fick ett namn och en bild. ”Det blev mer konkret vad det faktiskt skulle kunna leda till. Jag gjorde en liten bild och lade till den. Det blev roligare.”
Ett av målen handlade inte om en resa eller något hon ville köpa. Hon minns inte exakt vad hon kallade det. Något om framtiden, kanske friheten, kanske något om henne själv. Men hon minns varför hon skapade det.
”För att kunna ha kapital. Ett litet fuck-off-kapital om man kände att man behövde det.”
Det är ett rått uttryck för en ganska sofistikerad idé: pengar som gör att man kan säga nej. Pengar som gör att man inte måste stå kvar. Pengar som förändrar relationen mellan en själv och den som betalar ens lön. Pom minns sparmålet som omkring 200 000 kronor och sparade både i Dreams och på andra håll. Det var inte ett startkapital till ett specifikt företag. Det var ett startkapital till möjligheten att välja.
Sedan hände något på jobbet. Hon går inte in på exakt vad, och det spelar kanske mindre roll. Det viktiga är att händelsen gjorde något definitivt av en känsla som redan funnits länge. ”Jag hamnade i en point of no return. Jag kände bara: det här går inte längre.”
Och den onsdagen slutade Pom förhandla med sig själv.
När jag frågar om hon hade sagt upp sig även utan sparandet kommer svaret snabbt: ”Det tror jag inte.”
Där finns kanske den viktigaste distinktionen i hennes historia. Det här är inte en berättelse om att följa sitt hjärta och kasta sig ut. Pom är betydligt mer pragmatisk än så. ”Jag rekommenderar inte folk att bara gå och säga upp sig. Man måste ändå planera lite innan.”
Hon hade pengar undanlagda, erfarenhet och framför allt en robust tilltro till sin egen arbetsförmåga. Om det krävdes var hon beredd att ta ett jobb som kanske inte såg särskilt imponerande ut på LinkedIn. ”Jag har sagt att jag kan jobba på ICA eller McDonald’s eller vad som helst. Bara jag får bestämma själv över min tid.”
Och där förändras berättelsen, för kanske handlade Poms dröm aldrig egentligen om entreprenörskap. Inte om att bli grundare eller bygga ett startupbolag. Den handlade om något mycket enklare och samtidigt mycket större.
Frihet.
”Att ha tillgång till sin egen tid. Att bestämma själv över sin tid. Och sitt liv.”
Efter uppsägningen visste Pom inte exakt vad hon ville göra, men hon visste mer om hur hon ville ha det. Hon ville arbeta med bra människor, i en miljö hon trodde på, med något som kändes relevant. Då kom Alexander tillbaka in i hennes liv. De hade känt varandra genom arbetslivet i nästan tjugo år, men aldrig arbetat tillsammans. Nu berättade han om en idé. Det fanns några mockups, inte så mycket mer, och idén handlade om äldre människor och rörelse: hur får man någon att faktiskt gå ut och gå? Hur får man människor att fortsätta använda kroppen, utmana hjärnan och kanske samtidigt komma lite närmare andra människor?
Pom hoppade på.
Två och ett halvt år senare har hon varit med och byggt upp tjänsten Gå&Må från grunden. Produkt, tonalitet, färger, funktioner, partnerskap, försäljning och kundkontakt. ”Man gör ju allt.”
Gå&Må använder små belöningar, kluringar, promenader, tävlingar och positivt grupptryck för att få äldre att röra sig mer. Några i teamet har bakgrund från spelvärlden, och kunskapen om vad som får människor att komma tillbaka har följt med, men målet är nästan det omvända: inte att få människor att stanna framför skärmen, utan att få dem därifrån.
Tidigt frågade teamet användarna vad de helst ville ha som belöning. Svaret var förvånansvärt enkelt: kaffe. ”Det är dyrt.” Så Gå&Må gjorde ett samarbete med Pressbyrån. Senare kom Viking Line och kryssningar. En kvinna vann och bestämde sig för att ta med sitt barnbarn. Då kom ett meddelande till kundtjänsten från sonen, som undrade om det verkligen var sant att hans mamma skulle ta hans son på kryssning. Pom fick svara att ja, det var det. Hon hade faktiskt vunnit.
Det är långt från prognosmodellerna på resebolaget och kanske just därför nära det hon sökte. ”Det är roligt att få feedback både i data men även i mänskliga röster.”
Livet efter uppsägningen är samtidigt inte någon friktionsfri startupfantasi. Gå&Må är fortfarande liten och behöver kapital. Pom tar rekryteringsuppdrag när hon behöver och arbetar med andra idéer vid sidan av. Hon bygger flera ben att stå på. ”Jag har lärt mig i det här entreprenörskapet att saker och ting tar tid. Du måste bara ha lite is i magen.”
”Jag utgår inte från att allt kommer gå bra. Jag vet att jag kan lösa det.”
Men hon verkar inte längta tillbaka. Under vårt samtal återkommer hon flera gånger till tanken att magiska saker händer. Hon menar inte att man ska sitta still och vänta på universum, snarare att livet innehåller fler öppningar än man ser om man hela tiden utgår från att något kommer att gå fel. ”Bra saker händer hela tiden. Man måste bara se dem.”
Det finns samtidigt en mörkare botten i beslutet att leva annorlunda. En vän till Pom gick bort. Han var 49 år och skulle fylla 50. ”Det gick så himla snabbt.”
Pom och hennes partner Stefan är båda människor som sparar. ”Vi är två hamstrar.” De har jobbat hårt, investerat, varit lojala och tänkt framåt. Men någonstans finns en gräns där sparandet för framtiden börjar konkurrera med livet som pågår nu. ”Någonstans måste vi också leva.”
”Jag tyckte att livet handlade mer om att överleva livet än att leva livet.”
Hon reagerar nästan själv på formuleringen. ”Det låter ju som en klyscha.” Sedan fortsätter hon: ”Men jag känner att jag lever mitt liv nu. På mina egna villkor.”
Det är lockande att göra historien om Pom till en berättelse om pengar. Ett sparmål, 200 000 kronor, ett konto i Dreams. Men det vore att missa poängen. För pengar är nästan aldrig bara pengar. De kan vara tid, marginal och valmöjligheter. Ett sätt att göra framtiden lite mindre beroende av någon annans beslut.
Pom sparade inte ihop till ett företag. Hon sparade ihop möjligheten att kunna säga upp sig innan hon visste exakt vad som skulle komma efter.
De flesta drömmar anländer inte färdiga. De börjar som en diffus känsla: jag skulle vilja, en dag kanske, om jag bara. Och sedan händer ofta ingenting, för avståndet mellan tanken och livet känns för stort. Ett sparande kan vara en del av bron däremellan. Inte för att köpa drömmen, utan för att göra det möjligt att agera på den.
När Pom sade upp sig reagerade många i hennes omgivning på samma sätt: ”Jag skulle också vilja göra så. Men jag kan inte.” Pom tänker fortfarande samma sak när hon hör det:
Vad är det som hindrar dig?
Ibland är svaret pengar. Ibland prestige. Ibland rädsla. Ibland oviljan att acceptera att ett bättre liv kan kräva en period som är mer osäker. Pom verkar ha gjort upp med just den osäkerheten. Ett jobb behöver inte vara för alltid. Ett företag behöver inte vara för alltid. Ett beslut behöver inte lösa resten av livet.
Kanske är det därför hon vågar. Inte för att hon vet vad som händer härnäst, utan för att hon litar på att hon kan hantera det.
I dag sparar Pom mindre än tidigare. Det är på ett sätt logiskt. Hon befinner sig mitt i det hon en gång sparade till. Hon lever kapitalets andra halva – inte sparandet, utan användningen.
Och kanske är det där ett sparmål till slut visar vad det egentligen var värt. Inte när siffran på kontot är som högst, utan när pengarna gör att man kan göra något man annars inte hade vågat.
Pom började med en dröm, en bild och en tanke om frihet. Sedan kom onsdagen.
Och efter den ett annat liv.